Östrogen - Kvinnlig superpower

Nedgången av östrogen kommer gradvis och symptomen kommer smygande. Efter ett tag är nivåerna så låga att man börjar reagera på att något är fel. Östrogen används i hela kroppen inklusive i vår hjärna och när ens egen produktion avtar uppstår det kaos. Det kaos er vilt, speciellt i starten, när det både dyker kraftigt och man dessutom inte är van att ha så låga nivåer. Det är oftast nu du börjar känna de olika symptomen.

Eftersom att de första symptomet är nästan aldrig värmevallning, som man kanske hade kopplat till att det var menopaus på gång, så kör tankarna ”vad är det för fel med mig”. Perimenopaus är sällan det första man tänker på istället. Det är en massa annat som flyger runt i huvudet, du snubblar och tappar saker – är det MS eller ALS? Glömmer namn, ord, slutet på en mening, kan inte ens resonera i huvudet längre – är det demens? Det gör ont överallt – är det reumatism eller kanske fibromyalgi? Och så törsten, den evigt torra mun och ögon – Diabetes? Så kan du fortsätta tills den är helt gack! Du har kanske till och med varit till läkaren och tagit prover visar att allt är normalt, så kör tankarna bara ännu mer. Om man bara kunde lägga en varning i vårdens IT system, när de öppnar normala provsvar för en kvinna i åldern 40-50.

”VARNING!!!!
Informera patienten om att det kan vara symptom på perimenopaus hon upplever – Försäkra henne att hon inte blivit tokig!”

Jag har själv varit igenom det och fått föreslagit en rad utredningar och diagnoser under de senaste åren. Den hysteriska hjärtklappning som gav ångest på dagen och väckte mig om natten blev utredd utan att orsak kunde finnas, men om jag ville, kunde vi ju pröva en betablockerare. Den trötthet som jag sökt för upprepade gånger har resulterat i ett batteri av blodprov, igen utan orsak så sömnmedel och antidepressiva mediciner blev föreslagit. Så torra ögon att läkaren föreslog utredning för Sjögrens syndrom. Listan kan göras längre, men min poäng är. Det är mentalt hårt att tänka på sig själv i förhållande till allvarliga, livslånga sjukdomar och därefter känner man sig så ensam, kvar står man med beskedet att det var det som tur inte sjukdom X. Men alla symptom är kvar, det som tar över är känslan av att något är fel på en, hopplöst fel.

Med det smygande förloppet kan jag kan inte undgå känslan av att jag blivit föd bakom ljuset, att man är grodan som bliver satt i kallt vatten därefter långsamt kokad. Igen och igen tänker jag varför visste jag inget om detta något tidigare! Till saken hör att när jag fyllde 40 gick jag duktigt till min läkare och frågade om det var någon hälsoundersökning man borde göra eller om det var något jag borde veta. Svaret jag fick var att det inte var något särskillt. Suck!

Många av de symptom jag har, märkte jag faktiskt först när de försvann igen, efter att jag ersatt det hormon jag tappat. Det gäller framförallt de mentala symptomen, det krävs behandling för att jag skulle förstå hur omfattande konsekvenserna hade varit.