Jag blir fascinerad över hur stor roll östrogen faktiskt spelar för hjärnan. Kvinnor insjuknar exempelvis senare i Parkinson än män, men när hormonerna faller omkring menopaus försvinner skyddet och symtomen förvärras.

Jag är övertygad om att det finns mycket mer vi kan lära oss om hur kvinnohjärnan är unik, mer forskning behövs om kvinnors hjärnhälsa , speciellt vad som sker omkring menopaus.

Det känns hoppfullt att forskningen börjar visa hur tidig hormonbehandling kan minska risken för Alzheimer och demens.

Att östrogen kan skydda hjärnan, särskilt om behandlingen startar i rätt tid, påminner mig om hur viktigt det är att prata om förebyggande hälsa i tid.

Jag blir ofta påmind om hur starkt hormonerna styr vår hjärna och vårt känsloliv.

Under perimenopaus och efter menopaus kan depression både komma tillbaka och bli svårare att behandla. Det gör mig övertygad om att vi måste förstå sambandet mellan hormoner och hjärnan bättre, för att hitta rätt behandling.

En träffande metafor för vad som händer när hormonerna svänger omkring menopausen. Från impulsiva beslut till oväntad rastlöshet, plötsligt är det som om hjärnans frontallob tagit paus.

I min nya text reflekterar jag över Kate Muirs begrepp och varför det känns igen hos så många kvinnor.

När jag läser Dr Lisa Mosconis forskning känns det plötsligt så logiskt. Hon förklarar hur hjärnan ”renoverar” sig för att göra sig klar till nästa livsfas.

När man förstår det är det heller inte konstigt att kvinnor blir trötta, får hjärndimma och blir lättirriterade under perimenopaus, det är följden av ett gigantiskt byggprojekt i huvudet. För mig gav hennes bilder och beskrivningar en förklaring på varför kaffekoppen blev större och hjärnan ibland kändes som fylld av slime.

När jag ser hur hormonnivåerna gradvis dalar förstår jag bättre varför effekterna är så genomgripande. Först sjunker testosteron, sedan progesteron och till sist landar östrogen på en stadig låg nivå. Hjärnan tappar sitt bästa skydd, signalsystemet börjar hacka och inflammationen blir svårare att kontrollera.

För mig är det klart: Hormonbrist handlar inte bara om vallningar eller hjärndimma, utan om långsiktiga risker för din kropp och hjärna.

Jag tycker det är fascinerande hur mycket av vårt mående handlar om samspelet mellan hormoner och signalsubstanser.

Under perimenopaus och efter menopaus blir den balansen extra skör, men det finns faktiskt mycket vi själva kan göra. Rörelse, sömn, gemenskap, ljus och kost påverkar direkt de ämnen som styr både humör, energi och lugn. För mig blir det en påminnelse om att små vanor i vardagen kan göra stor skillnad.

När jag läser om alla hormoner och signalsubstanser förstår jag verkligen hur komplex vår ”interna kemifabrik” är. Serotonin, dopamin, endorfiner, oxytocin, alla påverkas av förändrade nivåer av östrogen, progesteron och testosteron.

För mig blir det en aha-upplevelse: Så många av våra humörsvängningar, sömnproblem och förändrade reaktioner mitt i livet har en biologisk förklaring.

Jag fascineras av hur kroppen alltid prioriterar kortisol!

Det är livsviktigt för vår överlevnad, men i vår moderna vardag betyder det att stressen ständigt stjäl energi från produktionen av progesteron, testosteron och östrogen. När jag ser kortisolets ”rutt” i den biokemiska fabriken förstår jag bättre varför långvarig stress kan slå ut hela balansen och skapa brister som märks direkt i kropp och hjärna.

Jag gillar att tänka på kroppens kemi som ett slags internt ”IT-system” med fullt av hormoner och signalsubstanser som ständigt skickar budskap genom kroppen.

När allt fungerar känner vi balans och välbefinnande, men i perimenopaus och menopaus blir det plötsligt kortslutningar, flaskhalsar och produktionsstopp. För mig blev det nyckeln till att förstå varför välbefinnande kännas så avlägset i den perioden.

Jag blev verkligen förvånad över hur brett testosteron påverkar oss kvinnor. Det handlar inte bara om lust, utan också om energi, styrka, minne, humör och sömn.

För mig gjorde testosteron en enorm skillnad, plötsligt kände jag mig som mig själv igen. Det får mig att önska att fler kvinnor vågar prata om och överväga testosteron som en del av sin behandling.

Jag har alltid tänkt på progesteron som vårt lugnande hormon och för mig märks det verkligen i vardagen. När nivån är låg kommer tröttheten, sömnproblemen och humörsvängningarna som ett brev på posten. När nivån är hög känns livet enkelt, energin finns där och sömnen fungerar.

Men progesteron är en djungel! Naturligt, bioidentiskt eller syntetiskt? Och det är lätt att bli förvirrad.

För mig blev det viktigt att förstå skillnaderna för att faktiskt kunna må bra.

Jag har själv fått känna på vad det innebär att förlora östrogen och vilken skillnad det gör när man får tillbaka!

Först förstod jag inte alla symtom; hjärtklappning, hjärndimma, oro, extrem trötthet. Jag var säker på att något allvarligt var fel. Det var först när jag började ersätta östrogenet jag tappat som jag insåg hur mycket det faktiskt styr, inte bara reproduktion, utan hela vår kropp och hjärna.

Att bara kalla östrogen ett ”sexhormon” är verkligen en grov underdrift!